I'm enjoy'n a relationship with two men simultaneously...
... the first one called Ben, the other Jerry.
Jag tröstäter Ben and Jerry's New York super fudge.
Det hjälper avsevärt mycket faktiskt.
Varför då detta tröstätande, oh annars-så-nyttigs-Maja?
Klant-Kenny har gjort det igen, hon har klantat sig i hagen.
Eftersom utsläppet i gräshagen nästan var för fantastiskt för att
vara sant, firade hon det hela med ett race som resulterade i:
1 st avtrampad sko
1 st balltramp
1 st snitt på insidan skenbenet
1 st panikslagen häst
Det är tur för henne att hon är så söt,
and that she happens to have my heart wrapt round her hoof...
Skolvecka nummero uno
eftersom uno ännu inte sammanfattas så gör jag det nu
i alla fall.
Det var ganska skönt att börja skolan faktiskt, att träffa alla
gamla godingar och alla nya, ömn... inte lika godingar.
Nej, ärligt talat så känns det som om året ettor (08:orna)
faktiskt är betydligt bättre än förra årets (07:orna).
De verkar lugnare, säkrare, bekvämare.
I like it a laah.
Vi har påbörjat en hel del kurser också, de allra sista!
Det är skönt, men samtidigt också väldigt stressande.
Angående kurser så ska jag tjata mig till att få göra om
Ma A, det ska säkert gå att ordna. Jag och KK (Kenny the horse)
ska förhoppningsvis också börja hoppa på allvar när jag
övertalat lärarna att vi ska få gå specialidrotten.
Helgen var lugn, jag har haft stallet (mata och släppa ut
alla hästarna på anläggningen -suck-) så när de andra levde
rövare i Strawtown på lördagen satt jag hemma och fnissade
till American Pie. Igår var det bättre, då kom Johannas loverboy
och för att underhålla våra tragiska singelsjälar såg jag och Lisa
på 2 x Step up.
Där kan man snacka ögongodis...
Ipod
Eller ja, det är nog dags för en presentation:
Ipod the dog.
Han är en 13 veckor gammal vaktel som bor här hos oss
för att göra livet ännu lite jobbigare...
Nej, han är faktiskt oftast snäll (Det vill säga: När Johanna är med).
Här om dagen skulle jag passa det lille glädjepaketet medan
matte duschade, det handlade om 10min. Men vad lyckas då en
13 veckor gammal vaktel göra på 10 min?
Ganska mycket visade det sig...
Han:
Kissade på min nya matta
Drog ut alla Johannas högklackade skor ur garderoben
Tuggade sönder en av skornas klack - totalt.
Bet mig hårt i bröstet
Allt detta under tiden som jag tyckte att jag höll ett öga på honom.
De är en jäkla tur att han är söt.
Hon har gjort det igen...
Såhär lät det ungefär:
Vi förde en mycket intressent diskussion under ARL-lektionen idag,
och av okänd anledning kom vi in på Déjà vu.
Elsa: Jag tror att jag uttalar det Déjà vy
Madelen: Nja, jag säger nog Déjà vu...
Jag: Jag säger Déjà vu.
Johanna: Ja, jag säger Vecko Revyn.
What?
Irritantus maximus gigantus
Det är den latinska beskrivningen på mitt humör idag.
Allt började bra, ypperligt bra faktiskt, jag och dunderklumpen
(läs Kenny) ska flytteli-flytta! Det nya stället är helt enkelt
fantastico med stooora gröööna hagar och lyxiga stallar.
Hur som helst blev jag avsläppt i nuvarande stallet av mutti
eftersom hon ändå skulle in till Strawtown (Halmstad), och
då kunde hon hämta mig på hemvägen sen. Men så var det
sådär sinnessjukt varmt idag att jag insåg att ett ridpass
skulle inte vara speciellt givande, varken mig eller KK. Så
Jag tänkte slå en signal till mutti och fråga när hon var klar
eftersom jag var det...
Av okänd anledning svarade inte min kära mor på telefonen
(jag bör upplysa om att detta är ytterst ovanligt).
Inte ens när jag försökte 20:e gången.
Jag vet inte vad det var i mitt stilla sinne, som fick mig att
börja gå, men det var vad jag gjorde. Jag gick. Och gick.
Och gick. Och gick... Och för säkerhets skull så gick jag
lite till. Under tiden jag gick fortsatte jag självklart ringa till
mutti, och vid det här laget var jag rtt orolig.
Efter nästan TVÅ ******* TIMMAR kom hon åkande förbi mig
på vägen och tutade glatt. Vid det här laget hade jag gått
ungefär 12 km. 12 KILOMETER.
Det är inte ett dugg roligt.
Som sagt; Irritantus maximus gigantus
Maja the cardriver
Idag har jag övningskört nästan hela vägen till stallet
och hela vägen hem. Jag är förvånansvärt bra, faktiskt.
Vägen till stallet (och från) består av landsväg, småväg
och genom-samhällsväg. Det finns tre stop, vid tre
korsningar och hastigheterna är 30,50 & 70km/h.
Jag kör smidigt och jämt (kan bero på att jag vägrar
köra i mer än 60) och det enda var att det gick lite fort
i svängen ner mot huset (det är nedförsbacke på en
pyttesmal väg från landsvägen och jag trampade
ner koplingen...).
Jag har i alla fall slutat med brumm-brumm ljuden.
Maffian intar Steninge!
Maffian (maffia maffian maffior subst. hemlig brottslig organisation).
Det var nämligen så, att när jag och mor åkte i våran oskyldiga V70 in mot
Halmstad tidigare idag blev vi omkörda av en annan, till synes, oskyldig
V70 - men ack så fel man kan vara! Vi såg dom så fort bilen i fråga
körde in framför oss, skotthålen alltså. Det var fyra stycken, stora som
femkronor, två lite spridda på var sida om nummerplåten.
Vi insåg snart att vi befann oss mitt i en biljakt, då den till synes
oskyldiga V70:n med skotthålen snabbt körde om alla bilar i sin väg.
Jag och M avvaktade med gapande munnar och funderade på
vart den andra halvan av biljakten (den jagande halvan) var någonstans.
Den verkade aldrig komma. Så vi beslöt oss för att bilen haft sån fart
eftersom den skottskadade mannen (som troligtvis befann sig i bilen)
hade bråttom till sjukhuset.
Spännande värre!
Kilkenny Rules!
Det ofattbara har inträffat, det omöjliga har
genomförst, det som sas vara ett självmords-
uppdrag har överlevts.
Jag och The invincible Kenny har tävlat!
Rosetten är i Harplinges gröna och gula färger.
Ni trodde väl inte att en kronisk skada som inte tål belastning
skulle kunna stoppa oss?
Skärpning.
Jag vet att jag varit lite väl slapp här på bloggen, men om
sanningen ska fram händer det mig inte så överdrivet
intressanta grejer just nu...
Det ska bli annorlunda så fort skolan börjar igen, då
kommer det hända massor på en gång: Flytta in i nya
lägenheten med mina två sämre halvor (läs: Lisa och Johanna),
få ny klassföreståndare, träffa alla nyinflyttade i stallet,
mitt Ma B betyg, börja mitt nya hälsosamma och
morgonpigga liv, få prestationsångest med jämna
mellanrum och samtidigt som allt detta ska jag
njuta av mitt sista år som Plönningestudent.
Men allt det är oroar jag mig för sen, nu är det fortfarande
sommarlov, frid och fröjd i Majland - stör ej!