Moya

Ja, så är det. Min tillfälliga bloggtorka beror på inget mindre än Falsterbo Horse Show.
Eftersom mitt och Johannas sommaräventyr blev nerkortat till endast 3 dagar, blev
det 3 ganska intensiva dagar. Men va kul vi haft!
Vi bodde tillsammans med Larsa och Hanna hemlös i hannas grannes husvagn,
det var lite trångt - men mest mysigt. Det blev, otroligt nog med tanke på att det är moi
vi talar om, väldigt lite plundring av de ridsportsaffärer som fanns på plats,
jag får skärpa mig tills nästa år...
Vi hade ett ganska bra upplägg på vistelsen: Leva loppan på natten,
sova och jobba på dagen - glasklart!
Själva jobbandet utfördes i Vip-tältet, det var vi som var de platina-blonda, groteskt muskulösa,
svartklädda männen med solglasögon som håller i listan, den magiska listan som
bestämmer vilka som är inne och vilka som är ute. Det var rätt mäktigt faktiskt.
Tyvärr medförde detta yrke att man inte såg en skymt av hoppbanan...
Vilket i sin tur medförde att vi helt enkelt fick underhålla oss själva bäst vi ville mellan
anländandet av Very Important Persons. Det var ungefär då vi införde tävlingen
"Vem gör flest pinsamheter". Första dagen vann jag. Stort. Jättestort.
Min första poäng fick jag när jag skrev ett sms till bossen och sa att ett paket som
någon lämnat honom fanns att hämta hos mig. Jag hade skrivit "paket" och självklart
skickat sms:et till fel boss... Johanna skrattade i en kvart.
Min andra poäng var inte så mycket en speciell händelse som det faktum att jag
grät konsant hela dagen med mitt högra öga. Pga den sena natten hade jag tagit beslutet
att sova med linserna i, vilket i vanliga fall inte är något problem, om inte månadslinserna är,
som de råkade vara just denna gång, 2½ månad gamla....
Min tredje poäng kom sig av att vi börjat "spana in" allt märkvärdigt folk som gick in och ut
och bedömma dessa efter t ex klädstil eller rumpans snygghet. När The Band anlände
var dessa självklart inget undantag. Fast de såg rätt unga ut, så när de slank förbi oss
med en varsin cider i handen gjorde jag min tantigaste grimage
och kopplade på min tantigaste röst och utropade alldeless för högt:
"Jag hoppas verkligen att det där är alkoholfritt!". Vilket självklart resulterade i att killen
som gick längst bak vände sig om och skrattade. Vilket i sin tur självklart resulterade i
att jag och Johanna skrattade tills vi inte längre fick luft.
Sist men absolut inte mins har vi min fjärde poäng som jag fick när det 6 timmars
långa arbetspasset började löpa mot sitt slut och så även dagens stora hoppklass.
Jag satt och surade innombords eftersom jag missat den men hade mitt sockersöta
leende på läpparna då jag hälsade adjö till alla Very Important Persons som gick för dagen.
Dock kunde vi emellanåt höra speakern och självklart musiken och jublet när ärevarvet ägde
rum. Det var då mina myror-i-brallan och min höga sockerhalt slog sig samman och bildade
en sju helvetes hejakör! Jag satt där, i min svarta Vip-kostym med armarna i vädret och
rockade loss när en oskyldig man går förbi vårt ingångstält och tror att jag vinkar som en
besatt till honom! Paff som han blir vinkar han mekaniskt tillbaka vilket medför att jag blir blossande
röd och slutar tvärt. Han börjar flina när han insåg vad det var jag egentligen gjort och utropar
"De e bra att ni håller igång här bak!".
Ja ja, man kan inte lyckas jämt.
Dag två var det i alla fall Johanna som vann med 2 - 0!
Hennes första poäng kom när vi åter satt vid vår post nästa morgon och en riktigt flashig
rosaklädd dam anländer och uttrycker sin förtjusning över att det är guldband man får om
sin handled idag! "Ja", säger Johanna då, "Det är ju Salut idag!"
Damen tittat förvirrat på henne och jag knäcker mig så fort denna kommit runt hörndet.
Johanna trodde självklart att "salut" betydde final - inte hälsning.

Det var i alla fall hysteriskt roligt vid den tidpunkten!

Jag kommer nog snart fylla på här, men detta är vad jag kommer på för tillfället!

Solen skiner, himlen är grå
är så skönt att le-eva då.
Nej, jag skoja bara. Det är faktiskt inte alls speciellt kul.
Den enda som verkar gilla det är dunderklumpen (a.k.a Kenny). Hon vill inte komma in från hagen när det regnar, aldrig i livet.
Alla hästarna i stallet stod och hängde vid sina grindar när åskovädret kom, men inte Kenny.
Alla hästarna i stallet gnäggade så fort de såg en människa eftersom de ville in, men inte Kenny.
Alla hästarna i stallet togs in och fick mat innan det hann bli riktig storm, men inte Kenny.
Nej, Kenny bara stod där, och luktade, på blommorna.
Men efter några riktiga åskknallar och blixtar som verkade lysa upp hela himlavalvet lunkade hon i sakta mak in och fick sin kvällsmat.

---

Vi har även varit utsatta för viss terror.
Alla hästarna i stallet blir hysteriska eftersom det är så många bitande insekter på dom, men inte Kenny.
Det vill säga, ända tills idag då det landade en enorm insektsliknande helikopter på hennes rygg och bet sig fast för kung och fosterland. Kenny brydde sig inte, men jag råkar bry mig. Jag råkar även avsky insekter, men efter en kort (hysterisk) krigsdans vågade jag smälla till det enorma rovdjuret som irriterat buzzade iväg... För att nästan ögonblickligen återkomma till samma plats och borra ner sina huggtänder i mitt oskylda djur.
Smash - ny attack från min sida, följt av en skenmanöver som förrvirrande odjuret precis så länge så att jag och kenny hann fly fältet (bokstavligt talat).
Dock, är det inte många som tror på min beskrivning av det sjuhövdade monstret.
Framförallt Vati tar inte riktigt det här på allvar. Tillåt mig återberätta en dialog vi förde tidigare idag, så förstår ni nog vad jag menar:
M: "Jag lovar, den var minst lika stor som min tumme! Linda trodde att det kanske var bålgeting..."
V: "Nej då, det var nog bara en broms."
M: "Men Vati, jag vet väl hur en broms ser ut, detta var ingen broms!"
V: "Det kanske var en jätte-boms?"
Tre sekunders tystnad...
V: "Hahahahahaha!!!! Det var alltså en tvärnit! Hahahaha!!! Fattar du? Fattar du? Jätte-broms -> Tvärnit! Hahahaha!"
M: Djuuuuup suck.


Det finns bara en sak kvar att säga:
Humma Kavula!

Min häst är bra fantastisk.
Idag har vi varit ute på en kvällspromenad eftersom hon inte kändes helt fräsh i benen i går, och vi upptäcker så mycket på våra promenader.
Det mest fantastiska är förtrollningen Kenny genomgår så fort hon får repgrimman (promenadgrimman) på sig: från sporthäst till spårhund.
Jag lovar, från den sekund vi kommer utanför gårdens gränser lyfter hon inte ens huvudet för en flock rosa elefanter (eller jo, hon hade antagligen anslutit sig till just den flocken, men ni fattar vad jag menar).
I alla fall så går vi där, brevid varandra och samtalar lite, på våra absoluta favoritstigar. Jag ska ta kort på dom någon dag - det ser ut som en saga! Ibland buttar vi lite kärlekfullt på varandra,men det slutar alltid med att Kenny tar satts och dänger till mig så jag hamnar i en väl utsett vattenpöl eller trasslig buske (ni som sett svärdet i stenen, när den tjocka ekorren buttar Merlin, kan nog föreställa sig hur detta ser ut) med ben och armar i alla väderstreck.
Just idag gick det dock ganska lugnt till. Linan som jag håller i löper ganska långt, så Kenny kunde gå omkring och "spåra" bland buskarna och småträden på ett fält medan jag höll mig till den betydligt mer framkomliga stigen. Så gick vi på detta viset en bra bit när det plötsligt rycker till i linan. Från där jag stod kunde jag bara se Kenny bakifrån och hon total-vägrade att fortsätta gå. Ju mer jag drog, ju mer höll hon imot. Så jag väntade, och väntade.... Och väntade lite till...
Tillslut tröttnade jag och gav mig ut i snårskogen för att försöka få med mig hästen hem. Efter att jag blött ner mig ordentligt (det har regnat hela dagen och gräset är väldigt daggigt) och brottats med x antal buskar nådde jag fram.
Där står djungeldjuret, mitt i ett snår av taggiga hallonbuskar, och äter vadå? Jo, hallon!
Hur ofta ser man en häst som står och äter hallon direkt från busken?
Ja, minste en gång tydligen. Efter att jag stått som förstelnad av förvåning några sekunder inser djungeldjuret att hon ångrat sig - hallon är inte gott längre.
Så spottar hon ut allt hon hade  munnen, vilket visade sig vara en hel del hallon, och så var vi på väg igen, jag lyckades ta mig ut på stigen igen och resten av promenaden var sådär lagom normal som de alltid är.
För att avsluta det hela, som pricken över i:et, satte hon mulen mot väggen så fort hon kom tillbaka in i boxen och målade kinatecken.
Jo, det är sant! Hon hade fått lera och sand över hela mulen och ville självklart orka bort detta innan hon återgick till ätandet, vilket hon gjorde på den nyskurade vita stallväggen. Tack Kenny.

Jag älskar djungeldjuret!

Ja, roligare än såhär blir det inte..!
Det är min hund ni ser på bilden ovan, min Nisse. Han är en lagom (jätte)tjock Cairn terrierherre i sina bästa år och det är ungefär det här han gör om dagarna; solar och underhåller mig.
Han ser ju onekligen rätt kool ut :)

... I just can't help myself!

 

Hahahahahahahaha...åååh....Haha..!