Moya

Min häst är bra fantastisk.
Idag har vi varit ute på en kvällspromenad eftersom hon inte kändes helt fräsh i benen i går, och vi upptäcker så mycket på våra promenader.
Det mest fantastiska är förtrollningen Kenny genomgår så fort hon får repgrimman (promenadgrimman) på sig: från sporthäst till spårhund.
Jag lovar, från den sekund vi kommer utanför gårdens gränser lyfter hon inte ens huvudet för en flock rosa elefanter (eller jo, hon hade antagligen anslutit sig till just den flocken, men ni fattar vad jag menar).
I alla fall så går vi där, brevid varandra och samtalar lite, på våra absoluta favoritstigar. Jag ska ta kort på dom någon dag - det ser ut som en saga! Ibland buttar vi lite kärlekfullt på varandra,men det slutar alltid med att Kenny tar satts och dänger till mig så jag hamnar i en väl utsett vattenpöl eller trasslig buske (ni som sett svärdet i stenen, när den tjocka ekorren buttar Merlin, kan nog föreställa sig hur detta ser ut) med ben och armar i alla väderstreck.
Just idag gick det dock ganska lugnt till. Linan som jag håller i löper ganska långt, så Kenny kunde gå omkring och "spåra" bland buskarna och småträden på ett fält medan jag höll mig till den betydligt mer framkomliga stigen. Så gick vi på detta viset en bra bit när det plötsligt rycker till i linan. Från där jag stod kunde jag bara se Kenny bakifrån och hon total-vägrade att fortsätta gå. Ju mer jag drog, ju mer höll hon imot. Så jag väntade, och väntade.... Och väntade lite till...
Tillslut tröttnade jag och gav mig ut i snårskogen för att försöka få med mig hästen hem. Efter att jag blött ner mig ordentligt (det har regnat hela dagen och gräset är väldigt daggigt) och brottats med x antal buskar nådde jag fram.
Där står djungeldjuret, mitt i ett snår av taggiga hallonbuskar, och äter vadå? Jo, hallon!
Hur ofta ser man en häst som står och äter hallon direkt från busken?
Ja, minste en gång tydligen. Efter att jag stått som förstelnad av förvåning några sekunder inser djungeldjuret att hon ångrat sig - hallon är inte gott längre.
Så spottar hon ut allt hon hade  munnen, vilket visade sig vara en hel del hallon, och så var vi på väg igen, jag lyckades ta mig ut på stigen igen och resten av promenaden var sådär lagom normal som de alltid är.
För att avsluta det hela, som pricken över i:et, satte hon mulen mot väggen så fort hon kom tillbaka in i boxen och målade kinatecken.
Jo, det är sant! Hon hade fått lera och sand över hela mulen och ville självklart orka bort detta innan hon återgick till ätandet, vilket hon gjorde på den nyskurade vita stallväggen. Tack Kenny.

Jag älskar djungeldjuret!