Moya

Det är den latinska beskrivningen på mitt humör idag.
Allt började bra, ypperligt bra faktiskt, jag och dunderklumpen
(läs Kenny) ska flytteli-flytta! Det nya stället är helt enkelt
fantastico med stooora gröööna hagar och lyxiga stallar.
Hur som helst blev jag avsläppt i nuvarande stallet av mutti
eftersom hon ändå skulle in till Strawtown (Halmstad), och
då kunde hon hämta mig på hemvägen sen. Men så var det
sådär sinnessjukt varmt idag att jag insåg att ett ridpass
skulle inte vara speciellt givande, varken mig eller KK. Så
Jag tänkte slå en signal till mutti och fråga när hon var klar
eftersom jag var det...
Av okänd anledning svarade inte min kära mor på telefonen
(jag bör upplysa om att detta är ytterst ovanligt).
Inte ens när jag försökte 20:e gången.
Jag vet inte vad det var i mitt stilla sinne, som fick mig att
börja gå, men det var vad jag gjorde. Jag gick. Och gick.
Och gick. Och gick... Och för säkerhets skull så gick jag
lite till. Under tiden jag gick fortsatte jag självklart ringa till
mutti, och vid det här laget var jag rtt orolig.
Efter nästan TVÅ ******* TIMMAR kom hon åkande förbi mig
på vägen och tutade glatt. Vid det här laget hade jag gått
ungefär 12 km. 12 KILOMETER.
Det är inte ett dugg roligt.

Som sagt; Irritantus maximus gigantus