Moya

Det är något magiskt med mig och tåg.
Jag träffar alltid människor som lämnar mig i nya tankar på tåg.
Alltid.
Jag minns alltid de människor jag träffar på tåg.
Alltid.
De inverkar alltid på mig, på något bra, skönt vis.
Alltid.

Resan till Örebro var inget undantag.
På stationen i Halmstad var mitt tåg vidare till Göteborg försenat.
Jag fick sitta och vänta i ungefär 45min, men det gjorde ingenting
för då hade jag tid att äta lite frukost och köpa en tidning på
Pressbyrån. När jag handlat klart gick jag åter in på stationen och

åt min frukost och bläddrade i min tidning. Konstigt nog väntade

alla andra passagerarna utomhus. Alla utom jag. Och han.

Vi satt där inne, på varsin bänk och utbytta blickar. Det borde blivit

pinsamt, men det blev det inte. Vi kunde sitta och titta, helt tysta, på
varandra länge, utan att det blev det minsta besvärat. Men vi sa ingenting.
När det var fem minuter kvar gick jag ut. Det gjorde han också.
Eftersom vi satt och väntade lika länge trodde jag att han också skulle
till spår 2. Men han skulle till spår 3.
Så där satt vi igen, en bit bort ifrån de andra resinärerna, mitt emot varandra
och utbytte blickar. Ett och annat leende hann vi nog också med, innan mitt tåg
rullade in och jag steg på.
Min plats var vid fönstret närmast honom och han fick syn på mig igen precis
när tåget började rulla vidare.
Så vinkade han. Så vinkade jag.
Så bröts magin när det visade sig att den där skrikande ungen skulle sitta brevid mig.
Den skrek oavbrutet i en och en halv timme.
Snacka om momentbreaker...