Moya

Jag har varit hemma i ungefär 2 veckor nu.
Under då två veckors tid har jag varit förföljs av dålig karma.
Jag vet inte vad jag gjort, men det måste vara något riktigt, riktigt,
riktigt illa.
Den ena hemskheten efter den andra har bara slängt sig på mig, jag lovar,
det är helt sant! Hemskt, men sant!
Det började ju med alla hemska uppgifter som jag klagade över i förra inlägget,
följt av en massa hemska prov som i mitt fall alltid resulterar i hemsk prestationsångest.
Jag hatar det ordet, Prestationsångest, som egentligen bara betyder att jag är rädd
för vad andra ska tycka och tänka om mig eller något jag gjort. Hur de ska bedömma det.
Prestationsångesten är en del av mig, det är bara att acceptera.
Men jag måste lära mig att kontrollera det.
Tillbaka till min karma då, så har det varit jättemycket i stallet också. Stallet som ska vara
min tillflyktsort, mitt heliga tempel och fristad. Men icke, karman förföljde mig dit också.
En period gick ridandet käpp rätt åt .......
Så fort jag rättat till det kom det större mer psykiska/moraliska problem som jag inte riktigt
kan ta upp här, som ännu inte är lösta.
Grädden på moset i hela djävulskapet är det som inträffade här näst:
Förkylningen.
VAD SKA DET KRÄVAS FÖR ATT HITTA ETT BOTEMEDEL!?
Det måste få ett slut, jag står inte ut längre!!!
Jag tassar omkring i lägenheten, där det för övrigt bor en MUS numera, som en zombie och
blir stundvis hög på syre eftersom jag drar in snor hela tiden.
 Jag har feber, jag hostar, har ont i halsen, nyser konstant och mitt vänstra öga har runnit hela
dagen. Hela dagen!
Till saken hör också att jag och brudarna (i princip hela klassen) ska ut på fredag, och jag VILL
verkligen för en gångs skull. Vad tror ni händer?
Jo, förkylningen blir VÄRRE.

Skit också!